Han låg längst bort på perrongen. Först såg jag inte vad det var – en skräphög? – men sedan syntes benen som stack ut över kanten.
Mannen var full och farligt nära att trilla ner på spåret. Jag fick honom på fötter och kunde placera honom säkert på en bänk.
Två minuter senare kom tåget.
De andra personerna på stationen, de som sett men inte brytt sig, kunde kliva på pendeltåget, som avgick i tid eftersom lokföraren slapp nödbromsa och klippa benen på ett värdelöst fyllo. För det var väl det han var i deras ögon - en person utan värde. Som får skylla sig själv och inte kan räkna med deras hjälp.
Upprörd stormar jag in på redaktionen och morgonfikapratet kommer att handla om medmänsklighet. Om att reagera och agera eller strunta i at någon behöver hjälp.
Hur kan vi människor vara så hemska? Är vissa liv mindre värda än andra?
Vi funderar, diskuterar och söker förklaringar till hur folk kan gå förbi. Egen rädsla, bråttom till dagis, ovilja att bli indragen?
Någon undrar – tänk om han hade haft en kniv? Om personen blir våldsam. Eller otrevlig. Eller kräks på en.
Hur ska man veta? Då är det mycket enklare att se bort.
Samma dag besöker jag kvinnan som många gånger räddat mig från stresskrasch. Hon har en liten hudvårdssalong och gör ansiktsbehandlingar, färgar ögonfransar och vaxar ben. I femton år har hon lagt mig på en mjuk brits och gett mig en stunds omvårdnad och lugn.
Där ligger jag avslappnad när hon berättar om sitt ideella arbete som jourhavande medmänniska. Några timmar, på
nätterna sitter hon vid telefonen och tar emot samtal från
människor i nöd. Hon lyssnar, finns där och lotsar vidare.
– Jag behöver djup i mitt ytliga jobbliv, säger hon insiktsfullt samtidigt som hon smetar varmt vax på mina vader.
På kvällen när jag och dottern är på väg till jympan berättar jag om dagens tågdramatik, om att vara jourhavande medmänniska. Säger att jag oftare borde göra något behjärtansvärt – hjälpa hemlösa, vara morsa på stan eller något som ger djup i min träningsvärld med trimmade magar och starka muskler.
Hon tittar förbryllat på mig och säger:
– Men Friskis&Svettis handlar ju inte bara om utseende utan om att ha kul och må bra.
Behöver jag säga att hon nästan är född på jympagolvet och gjorde debut på familjejympan endast två veckor gammal.
Sedan dess har hon levt med F&S under hela sitt 22-åriga liv, och jobbar nu ideellt varannan fredagskväll i receptionen på F&S Sollentuna.
Hon delar med sig av sin tid och sig själv.
Nu har jag bestämt att göra ett tillägg på mitt träningskontrakt. Förutom att leda mina träningspass och gå på Cirkelfys en gång i veckan ska jag bjuda på mina resurser och dela med mig där det behövs. Göra något gott för en medmänniska.
För min egen skull också. För att känna mig behövd och uppskattad.
Mannen som fortfarande kan gå på sina ben är nog glad över att jag fanns där, och inte bara människorna som vände sig bort för att slippa se byltet på perrongen.
Vad kan du dela med dig av? Tid, en hjälpande hand, lyssnande, tröst eller träningsråd? Något som gör gott för någon annan och dig själv?
Fyll i träningskontraktet och mejla mig gärna och berätta hur ditt livs möjligheter ser ut det här året.
Inga-Lis Grape, chefredaktör och jympaledare i F&S,chefred@friskispressen.se
Kommentera artikeln