Det är sant som det står om mig i artikeln här i tidningen - att jag plötsligt en eftermiddag såg att det var möte för dem som ville bli nya ledare.
Och att jag reste mig ur stolen där jag satt och läste Friskispressen - och drog i väg.
Det är sant.
Det som inte står i artikeln är att jag mådde så jäkla dåligt psykiskt, just då.
Grunden till det var att jag, sedan jag slutade helt som programledare på SVT-sport, inte längre hade någon naturlig hemvist i yrkeslivet. Som moderator och föreläsare ute i "den fria världen" hör jag ju inte till någon särskild gemenskap. Jag har inga människor att känna speciell samhörighet med. Den känslan hade vuxit sig stark och jag lovar - det var inte kul. Det måste vara ett av de mest grundläggande behov vi har som människor - känslan av att höra till. Att ha en plats i någon gemenskap. Samhörighet.
Mitt i detta psykiska illamående deltog jag i uttagningarna för att bli basledare.
Hela min själ skrek:Ta mig. Ta mig! Ingen visste hur dåligt jag mådde - hur viktigt det var för mig att bli antagen. Väntan på beskedet var en plåga.
Men så kom mejlet ...
Välkommen till Steg 1-utbildningen. Fyra dagar på Lillsveds Folkhögskola i slutet av april. Det var som en skänk från ovan. Jag har alltid drömt om att få gå på en folkhögskola. Bo och leva och utbildas på ett och samma ställe - med människor som har samma mål.
Och det blev precis så härligt som jag hoppats på. Jag delade rum med Renate, en läcker kvinna som skulle bli yogaledare. Hon kom med både yoga- och spikmatta under armen och lät mig lära och pröva. Så spännande.
Det var mycket teori - sådant som när man står på jympagolvet kan vara svårt att fatta. Hur
mycket och hur väl genomtänkt allting inom Friskis&Svettis ledarutbildning är. Krävande men ändå så tillåtande och fritt.
LUSTFYLLD, LÄTTILLGÄNGLIG, KVALITATIV
TRÄNING - FÖR ALLA är grunden för Friskis& Svettis idé. Vi var en brokig skara människor som lät oss ledas in i denna underbara värld.
Och från antagningen till Lillsved hade jag ju själv tränat och vetat att jag var på väg att bli en av dem som förmedlar budskapet. Det var psykiskt så viktigt för mig. Det var som att bära på en skön hemlighet. Vänta bara ...
Efter skrivtest var det så dags för Steg 2- utbildning. Vi var tillbaka på Lillsved, fem dagar i slutet av maj. Den här gången var vi alla blivande basledare från hela Sverige. Jag delade rum med Jacqueline som är hälften så gammal som jag. En supertjej. Vi hade så vansinnigt roligt när vi lärde känna varandra och min själ jublade över att ålder inte spelar roll. Det var som att få en ny lillasyster när vi fnissande jobbade på mot vårt gemensamma mål.
Och nu är vi där. Vi är basledare och vi gör allt vi kan för att uppfylla idén om hur lustfyllt det är att träna.
Jag slutade som programledare på SVT-sport och tappade fotfästet en tid - kände mig ensam och vilsen.
Jag fick chansen att bli ledare på Friskis&Svettis och hittade en ny arena att framträda på, en ny form av "programlederi". Och på köpet fick jag det som alla Friskismedlemmar kan få - en stor gemenskap och känslan av att höra till.
Jag mår så jäkla bra nu. Det är så himla roligt.
Text:Katarina Hultling
Kommentera artikeln
,