Här kommer ett erkännande: varje gång jag jympar har jag med mig tre personer utan medlemskort. Välklädda Grace som går sina 10 000 steg med stegmätaren varje dag, vresiga Anna som överlever på godis och kufen Tryggvi från Island. (Egentligen är de så mycket mer än de där etiketterna, men det är så folk brukar se dem.) Det är mina tre senaste romanfigurer som vägrar lämna mitt huvud. Så nu hänger de alltså med på jympan också.
Frågan är hur de skulle klara sig på Friskis&Svettis i verkligheten.
Att de skulle må bra av jympa är jag säker på. Men jag tvivlar på att de vågar prova. Men om de ändå gör det, vad behövs för att de ska komma tillbaka? Grace, som försöker ha kontroll på tillvaron och som tror att hon måste vara perfekt, behöver en ledare som gör fel ibland och visar att det är okej ändå. Ungefär som min favoritledare Ann som grimaserar vilt, svettas, sjunger med, skrattar och flåsar om vartannat.
För Tryggvi räcker det att ledaren ger honom ett vänligt leende när han går in, det lever han länge på. När han sedan märker att passen inte är indelade i de duktiga och de odugliga, utan att alla deltar utifrån just sin förmåga, då tvekar han inte längre. Anna kommer att sura och tycka att det är ett idiotiskt påhitt av Grace att gå dit. Iklädd fläckig, urtvättad T-shirt kommer hon misstänksamt förvänta sig att möta perfekta kroppar och snobbiga kläder. När hon i stället ser olika sorter, storlekar och personligheter, blir hon inte direkt glad – det blir Anna sällan. Men i alla fall nöjd. Och när ledaren säger ”bra jobbat” kommer hon tro att det gäller alla
utom henne. Och det där att klappa händerna åt sig själv, det tycker hon faktiskt är att gå för långt. Men jag tror att hon återvänder. Och efter tillräckligt många pass kommer hon att klappa ivrigast av alla.
Grace, Anna och Tryggvi behöver samma saker som vi andra. Bekräftelse, få veta att de duger som de är. Mycket av det är F&S-ledare redan bra på.
Men här kommer mina fem tips till jympaledare som vill bli ännu bättre:
1. Krångla inte till det! Det är jättekul att du har varit på salsaresa, men allvarligt talat är det bara jobbigt att lära sig nya häftiga steg alltför ofta. Då får jag plötsligt tio par fötter som alla trasslar in sig i varandra.
2. Använd headset. Då behöver jag inte vrida huvudet ur led när jag ligger där på golvet och undrar om du bytt till en ny rörelse. Och jag hör till och med vad du informerar om under stretchen.
3. Guida under stretchen. Tala om vilken del vi stretchar och vad vi ska göra om det inte känns något i den muskeln. Du är väl kanske less på att tjata om det gång på gång, men jag glömmer så lätt och börjar tänka på något helt annat. Och du, vad fan är höftböjaren?
4. Påminn om andningen. Säg åt oss stressade, förvirrade själar att andas.
5. Be inte om ursäkt. Du är inte trovärdig när du ursäktar dig flera gånger för att programmet är nytt eller för att du har dåligt flås just nu. Du är alldeles tillräckligt bra. Och blir det fel emellanåt så får det bara mig att känna att du är mänsklig.
Din viktigaste uppgift är att få motionärerna att överleva. När livet krisar som värst och kroppen
stelnar till, får du i gång mig. När du gillar det du gör, smittar det av sig. Skolgympan var hemsk, men på ditt träningsgolv gör det inget att jag oftast gör rörelserna
åt fel håll och lyfter fel fot. I stället får du mig att känna att det är kul och att jag kan.
Och jag blir glad att du tänkt på mig mellan gångerna, att du hittat någon ny rolig låt eller fixat till den där delen av programmet som inte fungerade så bra.
Det är härligt att du tänker på hela min kropp. Att du byggt upp passet så att även de muskler jag själv ofta missar får sitt.
Nu låter jag som om jympa skulle kunna fixa världsfreden, miljökatastrofen och finanskrisen i ett. Så enkelt är det förstås inte. Men att du som ledare räddat många liv är jag övertygad om.
Så tack kära jympaledare! Med fullt förtroende överlåter jag min kropp och mina snyltgäster till dig också i fortsättningen!
Text: Doris Dahlin
Kommentera artikeln
,
,
,
,
,