N
är jag presenterar mig som transvestit och folk inte vet vad detta innebär, kanske de går hem och slår upp det i en uppslagsbok. Då kommer det stå ”en person som blir sexuellt upphetsad av att klä sig i det motsatta könets kläder”.
Tänk om det vore så, vilket Viagra! Jag menar, vem skulle inte vilja gå runt och vara ”kåt” halva livet.Nej, så är det inte. Könsöverskridare är personer som socialt och kulturellt eller kanske rent fysiskt inte känner sig hemma i sin kropp och kön. Det har egentligen inte så mycket med sex att göra.
När man väl bestämmer sig för att acceptera sitt öde, eller sin välsignelse, är många ofta lite äldre. Mtf-transvestiter (man to female) bekämpar denna sida så länge det går. Jag känner många före detta militärer och kustjägare som verkligen försökt bli Mr Macho. Själv blev jag en cool världsvan fotograf. Men till slut kunde jag inte fly från det som fanns inom mig. En stor del av mitt liv har jag gjort allt för slippa denna sida. I dag skulle jag inte kunna leva utan min personlighet.
Jag började ett nytt liv när jag accepterade min transpersonlighet. För mig innebar det att ta steget in i en
värld som jag alltid känt stark samhörighet med. Mina första minnen från barndomen var när jag satt i köket med alla tanterna på söndagsmiddagarna. Där var så varmt och skönt, man lagade mat och sladdrade, där hörde jag hemma. Men så småningom tvingades jag ut med gubbarna på söndagspromenaden. Det var kallt och diskuterades fotboll eller lumparminnen.
Eftersom jag alltid älskat att dansa är danspassen på Friskis&Svettis den perfekta träningsformen. Danspassen består till 99 procent av kvinnor i alla åldrar. Där hör jag och Lina (min träningsväninna) hemma. Tjejerna på danspasset noterar givetvis närvaron av oss ”udda fåglar” i församlingen. Ofta möts jag av ett accepterande leende, men kanske mest av likgiltighet.
När jag sedan ska byta om i ”herrarnas” omklädningsrum är det inte samma acceptans. Visst, där finns givetvis likgiltigheten, men också hånskratten samt vissa mäns behov att väldigt övertydligt påpeka sin manlighet. Ibland har några stått och smygfotograferat mig när jag byter om. Hur skulle du känna om någon fotograferade dig i omklädningsrummet?
Hur löser vi detta rent praktiskt? Skall transor få
separata omklädningsrum? Eller ska vi hoppas att manligheten coolar ner sig och blir mer accepterande i en handvändning? Damerna skulle kanske känna sig obekväma om jag bytte om hos dem. Ungefär lika obekväm som jag känner mig i herrarnas omklädningsrum.
Oftast väljer jag att byta om på handikapptoaletten. Utan att kunna duscha.
Transpersoner har alltid funnits i alla dess former. Från asatrons mytologiska gestalter till kungligheter som drottning Kristina – till lilla jag, Nadja Karlsson. När folk och religioner argumenterar emot sådana som mig, hörs oftast argumentet att jag är onaturlig (vem som nu har sådant högmod att säga det om andra människor). Men faktum är att jag finns och har massor av systrar och bröder. Jag föreläser ofta för folk om mat och dryck, det är mitt jobb. För en tid sedan höll jag en whiskyprovning och en man blev så förvirrad över att jag var klädd som kvinna. Jag försökte förklara om sociala kön och gränsöverskridande, men han ville inte förstå. Till sist frågade han:
– Är det svensexa?
För honom var det enda tillfället som en man kunde klä sig i kvinnokläder. Jag svarade honom:
– Nej, det är inte svensexa, utan jag är sådan.
Det har blivit min korta presentation:
– Nej, det är inte svensexa, utan jag är sådan.
Text: Nadja Karlsson
Kommentera artikeln