Förgiftningar, överfall och rena avrättningar.
Hittills har Mari Jungstedt tagit kål på 14 personer.
”Morden” sker hemma vid tangentbordet och har blivit sex deckare som utspelar sig på Gotland. Och delvis på Friskis&Svettis.

Sommaren 2003. Ett handskrivet brev, ett porträttfoto och en bok från en kvinna som har skrivit en deckare ligger på redaktionen. Debutanten Mari Jungstedt som tränar jympa regelbundet på F&S Tyresö undrar om hon kan vara något att skriva om.
Hon jobbar som programledare på SVT:s regionala nyhetsprogram ABC i Stockholm och Friskispressen åker dit för att träffa henne. Hon är sprudlande glad och verkar fortfarande nästan inte tro att det är sant att hennes historia om två mördade kvinnor på Gotland verkligen är en riktig bok med Albert Bonniers Förlag stämplat på omslaget. Kvinnorna har en gemensam nämnare som gör det hela extra intressant, båda tränade på Friskis&Svettis. Kanske är det där de träffade mördaren.
Även om uppföljaren redan är på gång, är Mari tydlig med att det inte kommer att bli ett liv som heltidsförfattare:
–Det är svårt att försörja sig som författare.

Sommaren 2008. Sex deckare senare med rättigheterna sålda till femton länder, bland annat USA, och flera tyska filmer inspelade, ses vi igen. Den här dagen kommer
senaste boken Den mörka ängeln ut i butik och Mari har fullt upp med att förbereda releasefesten. Regnet fullkomligt vräker ner och vi tar skydd på ett kafé. När en dubbel espresso macchiato står på bordet rullar Mari ihop sitt tuggummi till en liten boll och trycker fast det på kanten av fatet. Jag påminner om vad hon sa förra gången om att inte bli heltidsförfattare. Hon skrattar så hela kaféet håller andan.
Är du glad att du hade fel?
–Ja, det är klart att jag är! Men det satt långt inne att säga upp sig. Först efter tredje boken när jag inte längre fick tjänstledigt, tog jag det ångestfyllda beslutet. Jag har haft det trassligt under uppväxten, så SVT var som en trygg bas. Men nu känns det fantastiskt.
Hur rik är du?
–Inkomsten är väldigt ojämn, men det handlar säkert om ett par miljoner kronor per år. Bättre än på ABC i alla fall, säger hon med glimten i ögat.
Hur glamouröst är författarlivet?
–Mycket mer glam än jag trodde. Jag såg framför mig att jag skulle sitta i en nopprig kofta på kammaren. Men jag får en hel del inbjudningar till roliga fester.

Träning är ett återkommande inslag i Maris böcker, till skillnad från många andra deckare som inte ens innehåller en tendens till en hantel.
Hur kom F&S med i första deckaren?
–När man skriver plockar man mycket från sig själv. Då tränade jag regelbundet på Friskis&Svettis efter att ha följt med en kompis på jympa, så det var en naturlig del av mitt liv. Och jag kan säga så här – jag har nog aldrig mått så bra som när jag var aktiv på F&S. Sedan dubbelarbetade jag med tre av böckerna och hann inte träna. Då gick jag långpromenader med hunden i stället.
Hur tränar du nu?
–Jag joggar mycket. Jag är ambassadör för Tjejmilen och har precis varit i New York och sprungit. När jag fick frågan om att bli ambassadör gapskrattade jag bara. Jag har ju aldrig sprungit! Det var precis som att be mig att sätta på mig en folkdräkt, det är inte jag.
Hur lyckades du få dina kolleger Carina Berg och Carolina Gynning i teveprogrammet Förkväll att springa Tjejmilen?
–Carolina var positiv, men Carina sa tvärnej, men till slut gav hon med sig. Eftersom de är 15 år yngre trodde jag att de skulle komma långt före mig. Dessutom hade jag egentligen löpförbud på grund av en skadad axel. Men när startskottet gick kunde jag inget annat än att jogga på. Storrökaren Unni Drougge låg bakom mig och flåsade. Efter sju kilometer trodde jag att jag hade tappat henne och då seglar hon plötsligt förbi och galopperar i mål före mig. Jag kom in på 63 minuter ungefär, en minut senare kom Carolina och efter ytterligare en kom Carina. Alla var helt lyriska.

Här blir vi avbrutna, en man som Mari känner kommer fram och hälsar och berättar att han läst fyra av hennes böcker. Han vill inte riktigt lämna, men min något stressade blick får honom ändå att vända på klacken. Herregud, han tog en minut av min intervjutid.
Stämmer det att du dejtade din man på gymmet?
–Ha, ha, ja! Jag var 28 år och vi gick i samma klass på Journalisthögskolan i Sundsvall. Cenneth var så snygg, han såg ut som en grekisk gud. Vi började med sex och fortsatte så i några månader. Ingen ville erkänna några känslor för varandra, så jag sa att vi skulle börja träna så vi kunde skylla på något för att träffas. Vi tränade, hade sex och åt sallad och gröt. Jag gick ner till storlek 36 och har aldrig varit så muskulös. Men månaderna gick utan att han sa vad han kände för mig och jag tyckte att han var en jävla tönt. Jag värkte av kärlek och stack i väg till Stockholm i en vecka. När jag kom tillbaka räckte det med att vi nuddade vid varandra så var det kört. För första gången sa han att han älskar mig.

Första barnet föddes under utbildningen och fick hänga med på lektionerna.
Nummer två kom ett år efter examen. I dag är Rebecka 16 år och Sebastian 15.
Vad tycker barnen om dina böcker?
–Faktiskt att de är bra. De är uppfostrade att säga vad de tycker, så jag tror att de också gör det. Rebecka tyckte att min senaste var den bästa.
Hur är du som mamma?
–Jag försöker vara varm, öppen och glad och vill prata mycket med dem, men respekterar samtidigt deras integritet. Jag kör aldrig över dem. Som till exempel när Cenneth ville flytta till stan. Det skulle vi aldrig ha gjort om inte barnen hade velat det. Jag är däremot dålig på att laga ordentlig husmanskost, precis det som min son älskar. Jag jobbar för mycket.
Hur har din relation till barnen förändrats sedan du slog igenom?
–Inte så mycket tror jag, jag är ju samma människa som förut. Däremot tar mitt jobb större plats i vårt hem, bland annat på grund av det ökade mediaintresset. Därför söker jag en skrivarlya, så jag kan flytta ut författandet från huset.
Du lovade dina barn att du skulle hoppa jämfota naken runt Ältasjön om du fick din första bok utgiven, har du gjort det än?
–Nej, det är ett brutet löfte, det är hemskt. Inte ens med bikini som barnen sträckte sig till att jag fick ha, säger Mari skamset.
Brukar du hålla vad du lovar?
–Ja, jag tror det. Jag kan vara väldigt överentusiastisk och strö massor av förslag på aktiviteter omkring mig som jag sedan inser att jag inte kommer att hinna. Men när jag ser någon i ögonen och lovar till exempel att jag inte ska berätta en sak, så håller jag det.

Hällregnet har övergått till duggregn och kaffet är urdrucket för länge sedan. Vi lämnar fiket för att ta en snabbrunda med två stopp för foto. Intervjun fortsätter på gående fot och folk tittar lite förvånat på Mari Jungstedt som går under ett paraply med en bandspelare upptryckt i ansiktet.
Var kommer dina författardrömmar ifrån?
–Jag tror att mitt intensiva bokläsande har påverkat. Jag var verkligen inget inbundet tyst barn, men jag älskade biblioteket. På den tiden var det en mötesplats. Jag och min kompisar köpte lördagsgodis och gick till biblioteket och läste.
Hur har ditt skrivande utvecklats under åren?
–Jag hoppas och tror att jag har utvecklats berättartekniskt och också har ett mer precist och träffsäkert språk, att jag vågar mer. I efterhand tycker jag att första boken var lite för mycket sightseeingtur på Gotland. Att jag har ett förflutet som guide kan man förstå.
DN:s recensent verkar hålla med om det. Hon tyckte att Den mörka ängeln blir för mycket Gotlandsporr och för lite deckare. Kommentar?
–Hon uttryckte sig väldigt roligt. ”Skriver Mari Jungstedt en gång till om tovad ull, ska jag gå ut och slå ihjäl närmaste får.” Nu har jag i och för sig bara skrivit om tovad ull en gång, men ändå, jag förstår vad hon menar. Samtidigt kommer andra människor och berömmer mig för mina miljöskildringar. Men jag försöker att inte bli för kär i mina formuleringar.
Föräldrar får sig en smäll på käften i boken, för lite närvaro och för mycket eget ansvar på barnen. Tycker du att det är så?
–Det måste jag nog säga, ja. Som förälder måste man sätta sig in i barnets situation och det är många dåliga på.
Boken handlar också om ungdomsvåld, skrev du i samband med dödsmisshandeln av 16-åriga Riccardo Campogiani?
–Det påverkade mig såklart. Jag skrev
boken efter att det hade inträffat.
I flera av böckerna möter man ensamma, mobbade personer, bygger det på egen erfarenhet?
–Ja, i femman blev jag mobbad och det var nog det som drev mig att börja skriva första boken som handlar om barns utsatthet och mobbning. Jag ville berätta något mer än bara en spännande historia.
Hur då?
–Jag vill peka på samhällsproblem och vad de kan bero på. Tanken är att skriva spännande, lättlästa böcker som pekar på djupet.

Kommentera artikeln