När jag var i Istanbul träffade jag min vän Derya.
Det första hon säger är:
–Gud, vad du har blivit fet!
–Ja, jag har gått upp i vikt, men jag är inte fet. Det är fint att ha lite hull.
–Det gör inget om vi andra har lite hull, men du, du är ju skådespelerska, du borde tänka på din figur. Du är ju i offentlighetens ögon.
–Då ska jag tala om för dig att man inte kan behålla figuren när man äter så sent efter en föreställning och sen lägger sig och sover direkt på det. Speciellt när man är på turné som jag. Oftast är det dessutom onyttig mat. Dagen därpå åker man bil, tåg, flyg vidare till nästa ställe, stannar, äter lunch, sitter igen, checkar in, sover lite, upp till sminket, spelar föreställningen, letar desperat efter en restaurang. Och så pågår det. -Du kanske ska prova på en diet jag har gjort ...

–Nej tack, jag har räknat points, räknat steg, räknat antal selleri, och mätt hela kroppen. Jag orkar inte hålla på längre. Jag älskar min kropp precis som den är.
Min vän tittar helt förvånat på mig och säger:
–Ta det lugnt, jag bara tänker på alla skådespelare här i Istanbul som är smala.
Då säger Deryas väninna: -Men vänta, det är egentligen inte skådespelare i alla sextio olika serier på teve, de är faktiskt modeller. De kan inte agera, de ska bara vara söta. De roliga
riktiga skådespelarna är oftast tjocka, säger hon och ser medlidsamt på mig.
–Du, det har ingen betydelse vad jag har för yrke,
säger jag. Det som är betydelsefullt är att jag mår bra, och att jag trivs med mig själv. Dessutom är jag skit-rolig oavsett!

När jag kommer till Silvan, där jag lekte som barn, blir släktingarna förtvivlade när de ser mig.
–Ay mala mine (Aj mitt hus), vart har du tagit vägen? Hur mår du, varför är du så mager?
Jag är omringad av en massa mulliga kurdiska tanter som slår sig för knäna och bröstet och ojar sig över mig. När min faster Aycan ser mig drar hon mig till sidan och det första hon frågar mig är:
–Har du träffat någon?
Jag försöker förklara för faster Aycan att jag inte har bråttom att träffa nån.
–Inte konstigt du inte får napp - kolla på hur du ser ut!
–Ja, jag vet jag har lagt på mig lite hull ...
–Hull! Du är så mager att du kommer att flyga med vinden!
–Va? frågar jag helt chockad med tanke på Deryas kommentar tidigare.
–Du måste ha mera kött på kroppen, bli mulligare så att din man - om du nu får en - har något att hålla i när det blir oväder. Sverige är mycket kallt och en kurdisk man vill ha en varm kvinna - mycket kött, mycket mer att älska - inte mager som en planka. Vad ska han göra med den, spika på den?
Plötsligt stannar hon upp och ser bekymrad på mig.
–Och varför är du så mörk? frågar hon.
Jag tänkte att lite solbränna gör mig fräsch och hade därför solat lite.
–Oj, oj, oj, du hade en sån naturlig fin hy, som vaniljglass, nu är du som en nougatchoklad.
–Men jag älskar nougatchoklad.
–Ät det då, ät en massa choklad i stället för att se ut som det!
Du är inte dig själv, sa en kusin. Vart har Nisti tagit vägen? sa en annan.
–Ni har rätt. Jag svälter ihjäl! skrek jag och kastade mig över en stor limpa som låg i skafferiet.

På kvällen tänkte jag på att överallt i världen handlar allt om hur man ska se ut. I L.A. ska man helst vara ett anorexifall, med en massa solsprutning.
I Sverige ska man helst se ut som prinsessan Madeleine, jättevacker. I Istanbul ska man se ut som en modell. Och i Silvan ska man rulla fram.
Jag skrev i min dagbok:
1. Ja, jag äter osunt och oregelbundet, därför går jag upp i vikt.
2. Att jag borde äta oftare och mer än vad jag gör nu.
3. Motionera mer.
4. Jag ska tänka på vad jag äter med tanke på hälsan, inte på grund av någon annans förväntningar och ideal. Den man som vill ha mig tar mig precis för den jag är även om jag är en nougatchoklad som väger 100 kilo.
Jag ringer Derya och säger att nu har min faster
Aycan gött mig med
en massa mat och gett mig vackra kurvor.
–Så jag varnar dig, snälla, låt bli mina love handles.

Text: Nisti Stêrk