Ibland händer det oväntade saker. Som när väninnan och hennes man fixade en ny veranda till huset. Den händige mannen slant och i stället för den planerade söndagspromenaden blev det ett akut sjukhusbesök.
Eller som när jag satt på tåget fördjupad i en text om vikten av att träna balans för att inte snubbla. Tittar upp och har åkt för långt. Hoppar av vid nästa station för att ta tåget tillbaka som står inne på perrongen. Jag lägger på en rem. En man sträcker ut sitt ben framför mig och jag stupar – pladask! Tåget går medan jag omtumlad reser mig upp och försöker samla ihop mig.
Hoppar på nästa tåg och lyckas kliva av vid rätt station. Pilar snabbt uppför trappan samtidigt som jag talar i telefon. På sista stegen snubblar jag – igen!
Telefonen flyger i en fin båge över staketet och landar på ett utskjutande tak – som ska hindra folk, telefoner och andra viktigheter från att falla ner på spåren.
Så nära men ändå helt omöjligt att nå. Om jag inte skulle klättra över det höga staketet förstås? Jag hejdar mig – inser att två vurpor räcker – och skyndar vidare till redaktionen.
Snurrig av morgonens alla dramatiska händelser inser jag hur lätt det är att tappa kontrollen när livet tar sina egna vägar.
Min chef kom med ett oväntat förslag som jag först blev upprörd över – men sedan började se som en möjlighet. När jag väl accepterat faktum och inte försökte spjärna emot.
Varför är vi så rädda för förändring?
Så klart för att det blir otryggt. Vem vill leva på ett gungfly? Å andra sidan kan du upptäcka nya möjligheter om du tvingas till det. Vi människor har en fantastisk förmåga att överleva, det är därför vi och inte krokodilerna bestämmer på jorden. (Sen kan jag undra om det är det bästa?)
Min son, och säkert många andra unga människor som ska ut i livet i dessa tuffa tider, han ler, rycker på axlarna och tar en ny väg om den första visade sig vara en återvändsgränd. Okunnigt, dumdristigt eller smart?
Varför är det svårare för hans mamma (mig) att rycka på axlarna och gilla läget? Har jag stelnat, har det med alla snubblingar att göra, eller blir man fegare/klokare med åren?
Guldåldern skriver vi om i det här numret. Det låter roligare än senior. Det vill ingen kallas numera. Inte innan 70 år fyllda i alla fall. En ny grupp människor – de från 55+ och uppåt (hjälp, då gäller det ju mig!) är på väg att invadera. 40-talisterna kommer vilja sluta jobba, vara lediga, resa och bestämma över sina liv själva. Inga kommer vara barnvakt till barnbarnen trots att de har gott om tid – nej, de reser på träningsresa och vårdar sig själva. Egoister.
Fast det låter skönt. Och fritt.
Men pengar då? Sälj bilen, flytta från dyra staden, avboka tevekanalerna, gör
något helt annat.
Som sonen som kom hem en dag och berättade att han skulle bli sotare efter att ha kört i matte flera gånger: ”Jag gillar ju att klättra och att vara ute.” Så nu flänger han på taken, tjänar mest pengar i familjen och har snart en egen lägenhet. Han som skulle bli idrottslärare. Eller sjöman, han får besked om det finns en plats ombord på fartyget till New York vilken dag som helst …
Så oväntat kan livet bli. Tänk om jag också skulle våga nu när jag har möjlighet? Hoppa på en båt till Nya Zeeland och kamma får? Eller bli au pair i Australien?
Tanken lockar …
Vad skulle du göra om livet plötsligt ändrades?
Inga-Lis Grape, chefredaktör
och jympaledare i F&S (för evigt ;-)
P.S. Grannens skada visade sig vara obetydlig och dagen efter var han i gång med hammaren igen. Snart är det invigning på den nya altanen.